Leos sida

Min resa mot jordelivet började några veckor innan mamma åkte till Malta för att jobba. Väl där så gjorde hon ett graviditetstest som visade att jag bodde i hennes mage. Hon blev jätteglad och började gråta, sen ringde hon hem till pappa som knappt kunde tro att det var sant. När mamma kom hem till Sverige började hon må jättedåligt. Hon kräktes och kräktes och kunde inte äta eller dricka.
 Positivt besked!

I vecka 7 åkte mamma och pappa in akut på lasarettet för mamma hade blivit yr och kunde knappt gå för att hon var så svag. Där gjorde de ett ultraljud och mamma och pappa fick se mig för första gången. Trots att jag bara var några millimeter lång så såg de mitt hjärta som slog! Sen fick mamma ligga på sjukhuset med dropp för att få i sig vätska. Hon var jätteuttorkad! Där fick hon ligga ganska länge. Först i vecka 18 började hon må bättre och tur var väl det. Då hade hon gått ner 6 kilo eftersom jag tog all mat som hon fick i sig. Jag var ju också hungrig!
 
Ultraljud i vecka 13 och 20

Sen gick resten av graviditeten jättebra. Mamma jobbade fram till vecka 37 men då blev hon beordrad av sin barnmorska att vila eftersom  jag inte hade vuxit tillräckligt under tiden hon jobbade.
  Vecka 35

Jag hade planerat att komma ut den 23 mars men det var så mysigt i mammas mage att jag bestämde mig för att vänta lite grann. Natten till onsdagen den 26 mars började jag känna att det nog var dags att sätta igång det hela för att komma ut så mamma fick lite kraftigare förvärkar och kunde inte sova på hela natten. Hon sa inget till pappa, ville väl kanske inte jaga upp honom i onödan. Typiskt mamma...

På onsdagen hade vi tid på MVC och då kände barnmorskan att mamma hade öppnat sig litegrann så nu var det kanske dags. Senare på eftermiddagen startade värkarna ordentligt. Mamma andades och körde Tens (elstimulering som är smärtstillande) och höll ut ända till kl. 21 då värkarna kom med två minuters mellanrum. Då åkte de in till förlossningen. Där möttes de av en otrevlig och socialt inkompetent sköterska som gjorde en förundersökning. Till mammas glädje kom hon inte tillbaka. Trots att värkarna hållit på ett tag så hade mamma inte öppnat sig så mycket och värkarna började avta. Så mamma och pappa erbjöds att sova på förlossningsavdelningen. Mamma fick värkstillande och en sovdos så att hon kunde somna.

Morgonen den 27e mars började värkarna igen men inte alls i samma kaliber som dagen innan. Kl 9 blev vi hemskickade till mamma och pappas stora besvikelse. De ville nog att allt skulle starta nu. Väl hemma så tog det inte länge innan värkarna satte igång igen och den här gången var de jättestarka. Nu ville jag komma ut! Pappa masserade och andades med mamma men hon kände att hon inte klarade av att vara hemma så kl 12 bar det av till förlossningen igen. Vi blev direkt skickade till ett förlossningsrum där de spände mätare på mammas mage. En värkmätare och en pulsmätare för att visa mina hjärtslag.
 

Vid varje värk tryckte pappa på mammas knän. Det tyckte hon var jätteskönt! Hon fick också ta ett varmt bad som lindrade litegrann. Mellan värkarna försökte hon äta och dricka för att vara extra laddad inför det som skulle komma. Men tillslut så så ville mamma ha lustgas och det fick hon. Hon tyckte det kändes lite roligt och blev lite snurrig i skallen. Mamma hade tänkt ta ryggbedövning men hon och barnmorskan resonerade som så att nu var det värsta över och hade mamma klarat sig utan så här länge så klarade hon resten också. Kl 16, alltså efter fyra timmars värkarbete var mamma öppen 10 cm så nu kunde jag snart komma ut. Då skruvar barnmorskan in en grej i huvet på mig! AJ! Den skulle tydligen mäta min puls.

Två timmar senare, kl 18, hade mamma krystat i en halvtimme och barnmorskan sa att jag snart skulle komma ut. Mamma trodde att hon inte skulle orka men pappa lugnade henne och sa att hon var duktig och stark! Så när barnmorskan sa: "Vid nästa värk kommer bebisen" kunde mamma och pappa knappt tro att det var sant. Och så....
Kl 18.18 kommer jag ut, alldeles underbar och perfekt! Jag hade dock en liten extra "plupp" vid vänster öra men det var ingen fara sa barnmorskan. Jag vägde 3300g och var 51cm lång!
 

Det blev inget hus för oss den här gången. Mamma och pappa kämpade tappert i budgivningen men tyckte att det till slut blev för dyrt. Huset skulle kräva en hel del arbete (i princip totalrenovering invändigt) och då skulle de ju inte ha så mycket tid för att vara med mig så det var nog tur att de inte fick köpa det. Det kommer nog fler... Och så länge jag får bo med mamma och pappa är jag nöjd. Då kvittar det faktiskt var vi bor!

Mammas och pappas dröm?

Mamma och jag var ute på promenad idag (jag åkte i och för sig i vagnen) i det fina vädret. Nere vid älven passerade vi tre äldre herrar som ropade till mamma att hon var vacker. Hmm...hoppas att inte pappa får veta det. Han (och jag) har ju faktiskt ensamrätt på henne.

Idag åkte jag och mamma till Stöcksjö på auktion. Där mötte vi mormor och morfar som hade gett oss tipset att åka dit. Det fanns inte så mycket grejer till mig men mamma ropade in en jättetjusig spegel. Bild kommer nog senare. Hon och pappa har ju börjat kika på hus så hon lär väl börja hamstra grejer nu! Vi ska förresten på visning i Skellefteå på onsdag. Vi får väl se vad som händer efter det. Kanske lämnar vi "storstan" och flyttar lite norrut. Då kommer jag ju närmare mormor, morfar, moster och morbror och alla kusiner! Men då hamnar jag i och för sig längre ifrån farmor och farfar... Hmm... Men det löser sig nog!

Mamma har börjat med nåt konstigt. Hon ger mig annat att äta än hennes goda mjölk. Undrar varför? Jag skulle ju kunna äta hennes mat hela livet. Igår fick jag nån grön sörja. Det såg inte så gott ut men smakade faktiskt helt okej. Det var tydligen ärtor. Jag har fått lite gul sörja också. Banan hette det visst. Det var också gott! Men inte lika gott som mammas mat.